I två dagar har jag haft följande rader på repeat i huvudet:

”Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött”

Raderna är från en dikt av Harriet Löwenhjelm. Jag hittar en beskrivning av Harriet Löwenhjelm på Litteraturbanken:

”Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig; exemplen därpå är många.”

Harriet Löwenhjelm is my homegirl.

Att just de där raderna dyker upp nu är inte så konstigt, för det är så det är nu: Trött.

För att minnas resten av dikten behöver jag googla den.

*Googlar*

Fan så deppigt DET blev. Så deppigt har jag det inte. Verkligen inte. Men trött. Ganska trött. Mycket trött.