Ibland är min hjärna lite för bra på här och nu. Den stannar i det som är och jag tappar förmågan att föreställa mig något annat än det som händer just nu. Tänker med ömhet på mig själv för tio år sedan: Jag hade precis startat eget som översättare och älskade det. Och jag minns att jag tänkte: ”Det här är så roligt att jag aldrig kommer behöva semester.”

Att vara så naiv borde vara förbjudet.

Just nu tror min hjärna att jag kommer packa ihop min lägenhet alla dagar i resten av evigheten.

Amen.

Jag, som annars är utrustad med så bra fantasi att jag kan försörja mig på det, får anstränga mig för att förstå att det väntar en annan tillvaro.

Jag kommer inte alltid att äta makaroner och ost med plastspork. Samma plastspork som jag äter gröt och rör om i teet med.

Just nu behöver min hjärna hjälp att förstå att det kommer andra dagar. Om bara en liten vecka får jag vakna upp i ett annat rum, i en annan stad. Och förhoppningsvis hittar jag de riktiga besticken hyfsat snabbt.