Med tanke på att jag gjort språk och skrivande till mina yrken är det förvånansvärt ofta jag upplever att jag saknar ord. Inte bara på grund av att världen ser ut som den gör, utan även i positiva sammanhang. Båda tillstånden gör mig frustrerad. Men att sakna ord för att förmedla något man ser det så tydligt framför sig, är en särskild sorts plåga för en skrivande människa. Därför är det en fascinerande fröjd när någon annan klarar av det, och med bravur dessutom. Jag talar såklart om Maja Hagerman.

När jag besöker historiska platser har jag lätt att suga upp känslor och idéer om vad som en gång skett på platsen. Jag ser allt utspela sig framför mina ögon. Hur historiskt korrekt det som spelas upp är, beror på mina kunskaper, men scenerna är nog i de flesta fall inte särskilt verklighetsförankrade. Men även i de fall jag faktiskt vet en del om något, gör min bristande förmåga att förmedla det jag vet och ser framför mig, oerhört frustrerad. Jag borde ju kunna det här!

Men så läser man något av Maja Hagerman. För Maja Hagerman har precis den förmågan som jag saknar. När jag läser hennes böcker är jag DÄR. Senast det skedde var när jag läste hennes bok Botvid. Den förste svensken, som kom ut på Botvid-dagen 2025. Där beskriver hon bland annat Botkyrka kyrka och dess omgivande landskap. Jag vill läsa högt ur boken, peka på texten och säga: ”Ja, jag såg det där, Jag var där”. Fast jag inte var det. Jag har bara åkt förbi. Många gånger. I den här tiden dessutom. Och utan att stanna.

Men nästa gång. Då ska jag göra det. Och då ska jag se allt Maja Hagerman har skrivit.