Jag borde inte bli så här exalterad.
Jag sitter på tåget mot Stockholm, när vi får veta att vi ska bli evakuerade.
Jag blir så uppspelt att jag börjar le stort och är på väg att utbrista något i stil med:
”Men så spännande, jag har aldrig blivit evakuerad förut.”
Men när jag ser mig omkring inser jag att ingen delar min entusiasm. Faktum är att jag är så ensam om min entusiasm att jag gör bäst i att hålla tyst.
Samma morgon har flyttfirman tömt min lägenhet. Jag har sovit alldeles för lite, i alldeles för många veckor. Jag är så trött att kroppen värker. Men något med att få klänga mellan tåg i mörkret, mitt ute i ingenstans, gör mig oerhört uppspelt. Det här är ju äventyr på riktigt!
När jag får hjälp av personalen att ta mig mellan tågen, kan jag ändå inte hålla tillbaka:
”Det här blev ju lite äventyrligt”, säger jag och ser förmodligen så nöjd ut att ingen vet hur de ska tolka mig.
Det finns mycket att säga om SJ och tågkrångel, men det värsta med ett försenat tåg är inte förseningen. Det är alla jävla gnälliga passagerare. Vi kan alla tacka mina hörlurar för att jag hittills inte tappat det helt och läxat upp hela vagnar. Folk som klagar på gnälliga barn kan omöjligt ha åkt tåg med vuxna.
Efter att ha stått upp i dragspelsdelen mellan två vagnar hela vägen mellan Hudik och strax innan Uppsala, får jag äntligen sitta ner. Jag hamnar i gott sällskap. En barnfamilj, med en treåring som hållit sig hur cool som helst hela tiden. Och så en gubbe som ska av vid Arlanda. Han skrockar gott åt att nu har han suttit på tåget lika länge som den kommande flygresan till Thailand kommer att ta.
