Det här blev ju lite äventyrligt

Jag borde inte bli så här exalterad.

Jag sitter på tåget mot Stockholm, när vi får veta att vi ska bli evakuerade.

Jag blir så uppspelt att jag börjar le stort och är på väg att utbrista något i stil med:

”Men så spännande, jag har aldrig blivit evakuerad förut.”

Men när jag ser mig omkring inser jag att ingen delar min entusiasm. Faktum är att jag är så ensam om min entusiasm att jag gör bäst i att hålla tyst.

Samma morgon har flyttfirman tömt min lägenhet. Jag har sovit alldeles för lite, i alldeles för många veckor. Jag är så trött att kroppen värker. Men något med att få klänga mellan tåg i mörkret, mitt ute i ingenstans, gör mig oerhört uppspelt. Det här är ju äventyr på riktigt!

När jag får hjälp av personalen att ta mig mellan tågen, kan jag ändå inte hålla tillbaka:

”Det här blev ju lite äventyrligt”, säger jag och ser förmodligen så nöjd ut att ingen vet hur de ska tolka mig.

Det finns mycket att säga om SJ och tågkrångel, men det värsta med ett försenat tåg är inte förseningen. Det är alla jävla gnälliga passagerare. Vi kan alla tacka mina hörlurar för att jag hittills inte tappat det helt och läxat upp hela vagnar. Folk som klagar på gnälliga barn kan omöjligt ha åkt tåg med vuxna.

Efter att ha stått upp i dragspelsdelen mellan två vagnar hela vägen mellan Hudik och strax innan Uppsala, får jag äntligen sitta ner. Jag hamnar i gott sällskap. En barnfamilj, med en treåring som hållit sig hur cool som helst hela tiden. Och så en gubbe som ska av vid Arlanda. Han skrockar gott åt att nu har han suttit på tåget lika länge som den kommande flygresan till Thailand kommer att ta.

Jag kommer inte alltid att äta makaroner med plastspork

Ibland är min hjärna lite för bra på här och nu. Den stannar i det som är och jag tappar förmågan att föreställa mig något annat än det som händer just nu. Tänker med ömhet på mig själv för tio år sedan: Jag hade precis startat eget som översättare och älskade det. Och jag minns att jag tänkte: ”Det här är så roligt att jag aldrig kommer behöva semester.”

Att vara så naiv borde vara förbjudet.

Just nu tror min hjärna att jag kommer packa ihop min lägenhet alla dagar i resten av evigheten.

Amen.

Jag, som annars är utrustad med så bra fantasi att jag kan försörja mig på det, får anstränga mig för att förstå att det väntar en annan tillvaro.

Jag kommer inte alltid att äta makaroner och ost med plastspork. Samma plastspork som jag äter gröt och rör om i teet med.

Just nu behöver min hjärna hjälp att förstå att det kommer andra dagar. Om bara en liten vecka får jag vakna upp i ett annat rum, i en annan stad. Och förhoppningsvis hittar jag de riktiga besticken hyfsat snabbt.

Harriet Löwenhjelm is my homegirl

I två dagar har jag haft följande rader på repeat i huvudet:

”Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött”

Raderna är från en dikt av Harriet Löwenhjelm. Jag hittar en beskrivning av Harriet Löwenhjelm på Litteraturbanken:

”Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig; exemplen därpå är många.”

Harriet Löwenhjelm is my homegirl.

Att just de där raderna dyker upp nu är inte så konstigt, för det är så det är nu: Trött.

För att minnas resten av dikten behöver jag googla den.

*Googlar*

Fan så deppigt DET blev. Så deppigt har jag det inte. Verkligen inte. Men trött. Ganska trött. Mycket trött.

Samma längtan

Idag har jag skrubbat och torkat och packat och tänkt på Cora Sandel. Jag har en lång relation till Sandels Alberte-böcker, men det var först för något år sedan som jag insåg att Cora Sandel tillbringade den senare delen av sitt liv i Uppsala. Det gjorde mig på väldigt gott humör.

Alberte-böckerna hittade till mig när jag längtade ut som mest och har varit en slags följeslagare sedan dess. Jag har ett minne av att sitta vid mormors köksbord och läsa dem, så jag kan inte ha varit mer än tjugo år. Och fast jag har så mycket av det jag önskade mig då, så har jag fortfarande en strimma av samma längtan kvar.

25 låter mer som ett jubileum

Jag försöker räkna hur många platser jag har bott på och hur många bostäder jag haft genom livet. Jag räknar, men ungefär vid arton tappar jag bort mig. Skriver en lista, men börjar diskutera med mig själv om det räknas om man bott i flera bostäder, men på samma plats. Till sist blir det 27. Uppsala blir alltså 28. Om jag har räknat rätt. Det har jag förmodligen inte. Jag bestämmer mig för 28. Jag vill egentligen ha 25, för det låter mer som ett jubileum. Men inte ens jag ägnar mig åt så kreativ matematik.

När kylskåpet går att höra igen

Om nio dagar ska jag lämna stan som varit min i 24 år och 10 månader. Jag har precis betat av två deadlines och ligger utslagen i soffan när idén dyker upp från ingenstans. Jag ska skriva om den här flytten. Blogga, minst 10 år för sent.


Det är åtminstone sex år sedan idén om att flytta till Uppsala dök upp. En stad jag inte har någon anknytning till. Då var det en avlägsen plan. Något som kanske kunde bli av när barnen blev stora. En plan som med tiden blev till ett konstant hummande i bakhuvudet. Som ett kylskåp. Längtan som står i köket och brummar så länge att man inte längre hör det.


Men plötsligt står en dotter i hallen och har planer som gör att kylskåpet går att höra igen.