Jag minns när jag fick den första covid 19- vaccinationen. Det var en lättnad, men jag minns det också som högtidligt och att jag tänkte på när Abigail Adams i serien John Adams, får sin familj vaccinerad. (Och det är något som bla Laurie Halse Anderson skrivit om). Om jag hamnar i samma vaccinationssituation igen, kommer jag nog tänka på någon annan. Någon mer nära, åtminstone geografiskt.

I söndags, på internationella kvinnodagen, var jag på temavisningen Systrar i Uppsala domkyrka och fick anledning att tänka på det där lite extra. Visningen gavs i samband med den nyutgivna boken Systrar i Uppsala domkyrka från A till Ä av Annika Franzon och en av kvinnorna de berättade om kommer jag bära med mig lite extra. I de Geers gravkor i domkyrkan ligger Catharina Charlotta Ribbing. Hon levde på 1700-talet och hon blev den första i Sverige som lät smittkoppsvaccinera sina barn.

Vaccinering, eller ympning, som det kallades då, var nytt i Sverige och Catharina Charlotta Ribbing ansåg att de som tillhörde samhällets mer privilegierade hade som plikt att verka som förebilder för övriga i samhället. Så när det tidigaste smittkoppsvaccinet kom, såg Catharina Charlotta Ribbing till att hennes barn blev ympade. Och jag kan inte sluta tänka på modet och beslutsamheten hon måste ha besuttit. Alla vi som tog oss igenom pandemin, eller som knipit ihop ögonen när barnen vaccinerats på BVC, kan skänka henne en tanke eller två. Jag kommer i alla fall att göra det.

Med tanke på att jag gjort språk och skrivande till mina yrken är det förvånansvärt ofta jag upplever att jag saknar ord. Inte bara på grund av att världen ser ut som den gör, utan även i positiva sammanhang. Båda tillstånden gör mig frustrerad. Men att sakna ord för att förmedla något man ser det så tydligt framför sig, är en särskild sorts plåga för en skrivande människa. Därför är det en fascinerande fröjd när någon annan klarar av det, och med bravur dessutom. Jag talar såklart om Maja Hagerman.

När jag besöker historiska platser har jag lätt att suga upp känslor och idéer om vad som en gång skett på platsen. Jag ser allt utspela sig framför mina ögon. Hur historiskt korrekt det som spelas upp är, beror på mina kunskaper, men scenerna är nog i de flesta fall inte särskilt verklighetsförankrade. Men även i de fall jag faktiskt vet en del om något, gör min bristande förmåga att förmedla det jag vet och ser framför mig, oerhört frustrerad. Jag borde ju kunna det här!

Men så läser man något av Maja Hagerman. För Maja Hagerman har precis den förmågan som jag saknar. När jag läser hennes böcker är jag DÄR. Senast det skedde var när jag läste hennes bok Botvid. Den förste svensken, som kom ut på Botvid-dagen 2025. Där beskriver hon bland annat Botkyrka kyrka och dess omgivande landskap. Jag vill läsa högt ur boken, peka på texten och säga: ”Ja, jag såg det där, Jag var där”. Fast jag inte var det. Jag har bara åkt förbi. Många gånger. I den här tiden dessutom. Och utan att stanna.

Men nästa gång. Då ska jag göra det. Och då ska jag se allt Maja Hagerman har skrivit.

Det här har varit målet och planen i ungefär fem års tid. Och fast jag står och glor på domkyrkan är det svårt att fatta att jag är här. Kroppen, hjärnan och själen har inte alls hunnit med. Men snart så hoppas jag får vara i takt med tillvaron igen.

Jag borde inte bli så här exalterad.

Jag sitter på tåget mot Stockholm, när vi får veta att vi ska bli evakuerade.

Jag blir så uppspelt att jag börjar le stort och är på väg att utbrista något i stil med:

”Men så spännande, jag har aldrig blivit evakuerad förut.”

Men när jag ser mig omkring inser jag att ingen delar min entusiasm. Faktum är att jag är så ensam om min entusiasm att jag gör bäst i att hålla tyst.

Samma morgon har flyttfirman tömt min lägenhet. Jag har sovit alldeles för lite, i alldeles för många veckor. Jag är så trött att kroppen värker. Men något med att få klänga mellan tåg i mörkret, mitt ute i ingenstans, gör mig oerhört uppspelt. Det här är ju äventyr på riktigt!

När jag får hjälp av personalen att ta mig mellan tågen, kan jag ändå inte hålla tillbaka:

”Det här blev ju lite äventyrligt”, säger jag och ser förmodligen så nöjd ut att ingen vet hur de ska tolka mig.

Det finns mycket att säga om SJ och tågkrångel, men det värsta med ett försenat tåg är inte förseningen. Det är alla jävla gnälliga passagerare. Vi kan alla tacka mina hörlurar för att jag hittills inte tappat det helt och läxat upp hela vagnar. Folk som klagar på gnälliga barn kan omöjligt ha åkt tåg med vuxna.

Efter att ha stått upp i dragspelsdelen mellan två vagnar hela vägen mellan Hudik och strax innan Uppsala, får jag äntligen sitta ner. Jag hamnar i gott sällskap. En barnfamilj, med en treåring som hållit sig hur cool som helst hela tiden. Och så en gubbe som ska av vid Arlanda. Han skrockar gott åt att nu har han suttit på tåget lika länge som den kommande flygresan till Thailand kommer att ta.

[…] de goda dagarna tillfalla förståndigt folk, men de bästa dagarna får den som vågar vara oklok.”

Min favoritrad i Kristin Lavransdotter.

Idag tänker jag på alla som gick före. Alla som flyttade, lämnade, tog sig iväg. I hopp om en bättre tillvaro för sig själva och sina kära. Med odds och risker jag inte ens kan föreställa mig.

Ibland är min hjärna lite för bra på här och nu. Den stannar i det som är och jag tappar förmågan att föreställa mig något annat än det som händer just nu. Tänker med ömhet på mig själv för tio år sedan: Jag hade precis startat eget som översättare och älskade det. Och jag minns att jag tänkte: ”Det här är så roligt att jag aldrig kommer behöva semester.”

Att vara så naiv borde vara förbjudet.

Just nu tror min hjärna att jag kommer packa ihop min lägenhet alla dagar i resten av evigheten.

Amen.

Jag, som annars är utrustad med så bra fantasi att jag kan försörja mig på det, får anstränga mig för att förstå att det väntar en annan tillvaro.

Jag kommer inte alltid att äta makaroner och ost med plastspork. Samma plastspork som jag äter gröt och rör om i teet med.

Just nu behöver min hjärna hjälp att förstå att det kommer andra dagar. Om bara en liten vecka får jag vakna upp i ett annat rum, i en annan stad. Och förhoppningsvis hittar jag de riktiga besticken hyfsat snabbt.

I två dagar har jag haft följande rader på repeat i huvudet:

”Är jag intill döden trött,

ganska trött,

mycket trött”

Raderna är från en dikt av Harriet Löwenhjelm. Jag hittar en beskrivning av Harriet Löwenhjelm på Litteraturbanken:

”Till sitt lynne var hon livet igenom lekfull, egensinnig och självständig; exemplen därpå är många.”

Harriet Löwenhjelm is my homegirl.

Att just de där raderna dyker upp nu är inte så konstigt, för det är så det är nu: Trött.

För att minnas resten av dikten behöver jag googla den.

*Googlar*

Fan så deppigt DET blev. Så deppigt har jag det inte. Verkligen inte. Men trött. Ganska trött. Mycket trött.

Idag har jag skrubbat och torkat och packat och tänkt på Cora Sandel. Jag har en lång relation till Sandels Alberte-böcker, men det var först för något år sedan som jag insåg att Cora Sandel tillbringade den senare delen av sitt liv i Uppsala. Det gjorde mig på väldigt gott humör.

Alberte-böckerna hittade till mig när jag längtade ut som mest och har varit en slags följeslagare sedan dess. Jag har ett minne av att sitta vid mormors köksbord och läsa dem, så jag kan inte ha varit mer än tjugo år. Och fast jag har så mycket av det jag önskade mig då, så har jag fortfarande en strimma av samma längtan kvar.

Jag försöker räkna hur många platser jag har bott på och hur många bostäder jag haft genom livet. Jag räknar, men ungefär vid arton tappar jag bort mig. Skriver en lista, men börjar diskutera med mig själv om det räknas om man bott i flera bostäder, men på samma plats. Till sist blir det 27. Uppsala blir alltså 28. Om jag har räknat rätt. Det har jag förmodligen inte. Jag bestämmer mig för 28. Jag vill egentligen ha 25, för det låter mer som ett jubileum. Men inte ens jag ägnar mig åt så kreativ matematik.